Snart 5 år sedan

...jag träffade min underbare Anders. Bilden är tagen i oktober 2004, några månader efter att vi träffades i baren på Excet. Läs Anders bloggginlägg om när vi träffades.


Anders gästbloggar:

Kärleken är blind

Jag är en jävel på ansikten. Jag känner igen alla jag någonsin sett, oavsett hur många år som passerat och oavsett hur mycket ansiktena har förändrats. Det är en gåva jag har. En i stort sett meningslös gåva, såvida inte rättsväsendet behöver ett vittne för en line up.

Min fästmö å andra sidan är - vilket fascinerar mig ändlöst - i stort sett ansiktsblind. Jag tittar därför motvilligt på film tillsammans med henne. Att göra det, innebär att mellan varje scen tvingas förklara vem som är vem och deras inbördes förhållande. "Nej, det där är inte huvudpersonen. Huvudpersonen har ju svart hår och ett långt ärr i ansiktet ... Det var hans bror som sköt den där polisen, och han är rödhårig och fräknig ... Fan, älskling, dom är ju inte ens lika varandra. " Och så vidare.

Alltså: Entimmesmonologer med Ernst-Hugo Järegård går bra; Pulp Fiction med tvära klipp både i persongalleri och kronologi, not so much.

För fem år sedan dejtade jag planlöst en tjej. Sådär som man kan göra när man är i ingemanslandet mellan förhållande och singelliv, motiverad av alltför många ensamma söndagar, bekvämlighet och libido. Som singel är det känslomässigt stor skillnad mellan lördagar och söndagar, och beslut om kärlek bör således inte tas på söndagar, för på söndagar tenderar människor att kompromissa. Jag var väl medveten om allt detta och planerade att snarast ta itu med det oundvikliga.

En kväll gick jag och en vän på en krog i Göteborg. Vid bardisken stod en mörkhårig flicka med en Mojito i handen och ett leende på läpparna. Hon log mot mig. Utan att tänka gick jag fram och ställde mig bredvid henne och beställde en öl. Vi flirtade ordlöst med varandra och medan vi gjorde det studerade jag hennes ansikte, tog in det, gjorde det till mitt. Ögonen var bärnstensfärgade med guldstänk, som lejonögon, hakan markerad, ansiktet vackert - kanske det vackraste jag sett. Hon var dock helt omedveten om det. Vi talade kort med varandra, presenterade oss, varpå jag ursäktade mig med att jag måste gå bort till min vän, som hade ställt sig lite längre bort i baren. Efter några minuter passerade hon oss där vi stod, lade sin hand på min axel och pekade menande att hon var på väg till innergården. Sen såg jag henne inte mer. 

Jag hade talat med henne i fem, kanske tio minuter. Alldeles kort. Men tillräckligt länge för att falla, och tillräckligt länge för att jag dagarna efter ständigt skulle se hennes ansikte framför mig. Dagen efter gjorde jag slut på söndagsförhållandet och hoppades få se flickan med lejonögonen igen. 

En månad senare fick jag det.

Hon stod på samma ställe som första gången jag såg henne, i baren strax innanför ingången. I fyra veckor hade jag cirklat runt krogen som en gam runt en döende gnu. I fyra veckor hade jag hajat till varje gång jag sett någon som liknade henne, bara för att besviket inse att det var en dålig kopia. Men nu gav mitt cirklande resultat. Liksom förra gången fick hon syn på mig när jag kom in i rummet och log ett leende som jag tolkade som både uppskattande och igenkännande. "Hej Maria!", sa jag. Hon tittade förbryllat på mig och frågade: "Har vi träffats förut?".

Här stod jag alltså bredvid flickan vars utseende jag plågat vänner med i en månads tid, och hon kände inte igen mig. Här stod jag med Maria. Och hon hade inte en susning. Medan jag kom ihåg detaljer, som hur hon omedvetet lekt med tändaren med Lenny Kraviz-motiv när hon talat med mig och hur hon hade varit klädd: röd Fred Perrry-jacka, blåvitrandig tröja, säckiga jeans och - vilket jag hade funnit oemotståndligt - vita träskor med en abstrakt målad kvinna i turkos färg (hon kunde inte ha skor på grund av en bruten tå), mindes Maria ingenting. Hon visste att hon hade träffat mig, men hur jag såg ut, det hade hon inte en aning om. Under en månad hade jag talat om henne och för en allt mer utmattad bekantskapskrets beskrivit viktiga detaljer, som hur hennes vänstra öra stuckit fram i det mörkbruna håret. Maria mindes inte ens om jag var ljus- eller mörkhårig, eller om jag hade öron.

Men det spelar ingen roll nu.

Nu talar jag med henne varje dag. Och nuförtiden känner hon igen mig.

Anders gästbloggar: Ett telegram från Golgata

Sitter vid datorn. Mobilen piper. Ett sms."Bajs på ingång", lyder det. "Potträning" hinner jag tänka. Ytterdörr öppnas. Bajsproducent plus mor kommer in i rummet.
"Vadå? ... Jaså, jag ska ta bajset tycker du ... Va sa du? ... du tål inte lukten ... Men det gör jag? Mer än du i alla fall? Jo, visst. Jag är ju en vän av bajs..."
Byxor av. Kalsongkontroll.
"Nu ska vi se!"
"Hmm..."
Nitlott.
Mjuk massa täcker hela kalsongen. Är ett med tyget. Bestämmer mig för att undvika lukten genom att andas genom munnen. Börjar genast tänka på kringflygande bajspartiklar. Har läst om det någonstans. Beslutar mig för att andas genom näsan istället. Odören slår mot mig. Slutar andas. Blir yr. Tar nu ett djupt andetag genom både näsa och mun. Mmm. Nice.
"Sära på benen så jag får av dig kallingarna!"
Tar tag i kalsongerna med yttersta spetsen på fingertopparna för att undvika att bli kladdig. Misslyckas. Fluffig mousseliknande massa täcker vänster ring- och lillfinger. Tvättar hjälpligt bort moussen.
"Hoppa i duschen nu! Så där ja!"
Kalsongproblem. Hur göra? Kletar hjälpligt av värsta kladdet mot insidan av klosetten. Men det finns mer kvar. Mycket mer.
"Och hur ska jag kunna duscha bort bajset tycker du. Jag har väl för FAEN inte tre händer!"
Lugnar mig. Måste ta mig samman. Tar ett djupt andetag och hugger i. Ner med dem i handfatet bara. Så där ja. Du fixar det här. Du har tvättat döda människor. Lite livs levande bajs har ingen dött av. På med vattnet och i med en halv Bliwtvål och så gnugga. Tänk inte. Bara gnugga. Och andas genom näsan.
Stopp i handfatet.
En trio bronsklimpar flyter lättjefullt omkring i det beiga vattnet.
Lyfter varsamt upp dem och släpper ner dem med ett plums i klosetten.
"NEJ, jag är inte klar än!"
Mosar ner de sista klimparna i avloppet. Tvättar händerna. Tvålar. Gnuggar. Skrubbar. Spritar. Klar? Sniffar i luften. Inte klar! Mousse på underarmen. Tvättar händer och underarmar i fem minuter till. Duschar i fem. Upplever spökbajs i en halvtimme. Nice.

Anders gästbloggar: Mjölktänder, Madeleinekaka och Solomon Burke

Den som läser den här bloggen kanske förleds att tro att treåringar är glada gamänger, ständigt med en rolig kommentar på lager. Det är de inte. Inte alltid i alla fall. De är också små humörtyranner som driver sina stackars föräldrar till vansinne. Dagar utan trots är lika sällsynta som enhörningar. Eller mer konkret: trotsfria treåringar, liksom enhörningar, existerar inte.


Ett faktum som fredagens bravader understryker.


För under fredagen nådde treårstrotset stratosfäriska höjder. Elias tog till alla tricks och knep i boken och mjölkade den sista droppen energi ur sin mor och far. "Jag vill" och "vill inte" jabbade effektivt mot mjuka föräldrahakor. Nyckerna, den ena godtyckligare än den andra, lämnade oss värnlösa. En av Elias bortskänkt, och av mig uppäten, morot ledde till ett smärre kaos. Den ville han till varje pris ha tillbaka. Trots att han precis nobbat den. Att den befann sig i pappas magsäck var inget hinder. En möjlig lösning på problemet var att skära upp magen för på så vis få tillbaka den. Att det sannolikt skulle innebära hans pappas död, bemöttes kallsinnigt med orden: "Då bli vii bara Elias, Mamma, Elliott, Nallis å Nappen här hemma.".

Medan vi gick mot middagsbordet förklarade han att han inte var främmande inför idén att gräva ner mig i jorden. Och just då, var inte jag det heller.

Hur som helst så vill jag inte orsaka sänkt nativitet genom att alltför ingående beskriva den skärseld jag tvingades igenom igår. Låt mig istället kort konstatera att Dantes vandring med Vergilius var en stärkande skogspromenad i jämförelse. Och det var innan käftsmällen och rövbettet.


Efter en tumultartad middag, som gav begreppet "fast food" en ny innebörd, var följaktligen behovet av lugn och ro maximerat. Jag bestämde mig därför för att ge matsmältningen en chans och lät Börje Ahlstedt & Co stå för barnpassningen. Med andra ord planterade jag Elias i sovrummet framför Ronja Rövardotter. Han verkade nöjd med upplägget. Sedan sjönk jag ned i soffan och började bläddra i Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons kärleksförklaring till musiken.


Lennarts första kapitel handlar om Solomon Burke. Så jag gick fram till skivspelaren och släppte lös Solomons "Don't give up on me", från albumet med samma namn.  Den fulländade rösten fyllde efter några sekunder vardagsrummet:


"If I fall short
If I don't make the grade
If you're expectations aren't met in me today"


Solomon hade en lugnande effekt. Jag började slappna av. Free at last, tänkte jag. Trodde jag.


Ty då kom Elias in i Rummet. Jag hade fått exakt två minuters rast, och nu var den slut. Elias klättrade över soffan och landade ovigt på min mage och röt. "Oaaooo. Jaa e en tiiiger!". Sedan började han springa fram och tillbaka i soffan. Han vet att han inte får hoppa i soffan; genom att springa på densamma tycker han sig ha hittat en lucka i lagen. "Ta det lite lugnt, Elias, så att du inte slår dig, eller mig", sade jag. Förmanandet passerade obemärkt. Istället visade tigern demonstrativt ömsom sina "klor", ömsom sina mjölktänder. "Jaa e jäätefaali!", sade han och gick till attack. Tigern landade en klockren dansk skalle, rakt på hakspetsen. Rummet gungade. På balkongen stod vansinnet och knackade på rutan och bad om att få komma in.


"There's always tomorrow, or tomorrow night
Hang in there, baby
Sooner or later I know I'll get it right"


Jag räknade långsamt till tio, såg avfärdande mot balkongen, och gick på vingliga ben ut i rummet bredvid. Där ställde jag mig framför bokhyllan, varpå jag hukade mig för att ta fram en bok i golvhöjd.

Utan att jag märkt det hade tigern följt efter mig; och nu smög han fram och slog sina tassar runt mitt vänstra ben; sedan tog han ett rejält bett i min vänstra skinka. "Aaajj! Jäkla ungj....".


"Please don't give up on me
Oh please don't give up on me
I know It's late, late in the game
But my feelings, my true feelings haven't changed
Here in my heart I know, I know I was wrong, wrong, wrong"


Jag kunde höra balkongdörren öppnas, vansinnet sprang med snabba steg genom vardagsrummet, svepte ett varv förbi köket och tvärstannade vid mig, redo att ta min kropp i besittning. Och exakt då, precis när jag var på väg att förvandlas till en atombomb, just när jag var på väg att vrida om nyckeln, trycka på knappen, då talade tigern:

 "Paappaa, jag tror jaa tar en paus nu!"


Atombomb desarmerad.


"And don't give up on me
Oh baby, oh baby, please don't give up on me
Whatever you do we'll make it through
Don't you give up on me,
Please, please, please promise me,
Don't give up on me"


Musik är inte bara musik, det är minnen. Vissa låtar är för alltid förknippade med personer, platser, händelser i ens liv. En ackordsföljd, en textrad, ett riff, kan likt Prousts Madeleinekaka förflytta en i tid och rum och göra dessa minnen lika levande som när de hände. Solomon Burkes "Don't give up on me" är alltså sedan igår ett sådant musikminne. Alldeles färskt och i form av ett, ur ett rättstekniskt perspektiv, perfekt avtryck mjölktänder.
.


Anders gästbloggar: En blodig historia

Klockan sex i morse väcktes jag av Elias.
"Pappaaa. Är jag elva år nu?"
"Nej!"

För två veckor sedan drog jag in Harry Potter från videohyllan. Jag hade låtit Elias titta på den ett antal gånger, bara för att upptäcka att den var för otäck. Naturligtvis blev han förbannad. Han föredrar att bestämma själv. Men han nöjde sig med att han skulle få se den igen när han blir elva år. Varje dag sedan dess får jag därför denna fråga.

Två timmar senare gick vi till dagis. Regnet var kallt och oresonligt. Himlen grå och dyster. De smutsgula husfaderna väckte tankar om livet bakom järnridån på 50-talet. Ett litet rollspel piggade upp. Elias gav mig i uppgift vara en farlig noshörning. Elias var ett farligt lejon. Vi skulle skrämma vargarna.
"Kan du ruta, pappa?" frågade Elias.
"Ja, det kan jag väl", svarade jag och så röt jag: "Oaaouu".
"Nej nej, du måste ruta ordentligt. Så här: 'OOAAUU'".
Jag gjorde ett nytt, högljuddare försök.
"Neeej. Du måste ruta som Lukas gör."
Två identiska rytningar senare fick jag godkänt.
"Pappa. Är jag elva år nu då?" 
"Nej, du är tre. Det vet du."
"Nee-eej. Jag är inte tre år. Jag är fura."
"Okej..."
"Du sa att när bebisen kommer, då är jag fura år. Det sa du. Faktiskt."
"Då säger vi det hörru."

Inne på dagis sprang Elias fram till Lukas, som satt i hörnsoffan. Lukas är Elias bästa kompis. Elias kastade sig upp i soffan, som är magisk. I den kan tre- och fyraåringar förvandlas till vad som helst. Samtidigt som jag lämnade rummet såg jag hur bästisarna förvandlade sig till grodor och började hoppa runt. 

När det var dags att hämta Elias, hoppade grabbarna fortfarande runt i soffan. Nu var de späckhuggare (eller som Elias kallar det: spettkuggare). Igår var de myror. I förrgår: myrslokar. Och dagen dessförinnan var de ett - uppenbarligen homosexuellt - par som väntade sitt första barn. Men nu var de späckhuggare.

Jag satte mig bredvid dem i soffan och hälsade. Späckhuggaren, som jag är släkt med, kastade sig fram och hälsade med ett rytande. Han flög mot mig med utsträckta händer och lyckades i kollisionen att få in sitt långfinger i min näsborre. Fingret penetrerade näsgången, nästan ända upp i ögonhålan. Jag kunde känna hur nageln snittade upp en blodåder, varför jag direkt reste mig och halvsprang ut till toaletten. 

I spegeln möttes jag av en kopparröd mustasch. Jag tvättade av ansiktet, stoppade efter en intensiv sjukvårdsinsats blodflödet, och tryckte upp en lagom stor boll av toapapper i näsan - och gick ut till soffan igen. Blek och sargad.

Späckhuggarna gjorde stora ögon, märkbart roade av min uppenbarelse.

"Pappaa. Vafföö har du papper i näsan?"
"Därför att en späckhuggare tryckte upp sitt finger i min näsa."
"Men...spettkuggare ha inga fingrar!"
"Nej, det är ju sant förstås."
"Ja e en fali spettkuggare."
"Ja. Verkligt farlig!"
"Du ser rolig ut. Ha ha!"

Vi gick hemåt. Det hade slutat att regna. Bakom de ljusa molnen på himlen tittade solen fram. Den gråa dysterheten var borta. Järnridån hade rämnat och ersatts av tusen färgnyanser. Mörkgröna gräsmattor, röda tulpaner, vitsippor, rosa körsbärsträd. Elias var återigen ett lejon och satt i barnvagnen och röt . Bakom honom gick jag, med en stor, rosaskimrande boll av toapapper i näsan. Elias vände sig om mot mig.
"Pappa. Är jag jag elva år nu då?"
"Nej. Du är fyra. Det vet du."
"Okej." 

Anders gästbloggar: Bebisen är här! (alternativt: Luke, I am your father)

Föda barn alltså. Vilken grej!

Egentligen är det ju en fysisk omöjlighet. Att ur ett hål, litet som öppningen på en portmonnä, krysta ut en resväska. Att det gör ont är självklart, men det går, otroligt nog. Att det dessutom gör jävelusiskt ont timmarna, ja dygnen, innan själva förlossningen är kanske inte lika självklart. Men så är det. Och OJ vad det är så, skulle jag vilja tillägga.

Med tanke på den den jävelusiska smärtan gör man, som blivande pappa, tillförordnad massör och "stöd", klokt i att hålla inne med lustigheter och muntra positivismer.

Allmänna råd till blivande fäder:


1. När din kvinnas värkar uppnår 97 på den 100-gradiga smärtskalan, och hon ligger och gnyr "Ooo aj aj aj aj" i fullkomligt bibliska plågor, bör du alltså inte - som jag gjorde - fylla i ramsan med ett försynt "Buff?". Inte om du vill behålla näsbenet i alla fall.


2. Och om din kvinna inhalerar lustgas, gör du klokast i att hålla dina filmreferenser för dig själv. Visst, munstycket är ju en Blue Velvet-klassiker, och visst, väsandet låter ju på pricken likt Darth Wader. Men det spelar ingen roll, håll inne med det. Alltså: Börja inte att leka Dennis Hopper och ropa "Mommy!" i förlossningsrummet, och säg inte: "Luke, I am your father." med James Earl Jones-röst, oavsett om barnmorskan skrattar så hon kluckar och utbrister i ett: "Du och din fästmö verkar ha så kul tillsammans.".

Nåväl. Bortsett ovanstående fadäser hoppas jag att jag var till lite nytta. Förlossningen gick bra. Klockan 16.57 igår, torsdag, krystade Maria ut resväskan - en liten gosse med måtten 52 cm och 3,3 kilo.

Maria är en hjältinna som pallade smärtan så länge som hon gjorde (typ 48 timmar!). Helt makalöst. Respekt! Som man är det svårt att relatera till den prestationen. Jag kan liksom inte tänka mig någon motsvarande prövning. Kanske att delta i tre stycken på varandra följande Triathlon-tävlingar, med en Pitbull Terrier hängande i pungen.



 


Anders gästbloggar: Nattmara

Ibland när Elias är riktigt jävla 3-årstrotsig brukar jag fråga vart den riktige Elias tagit vägen. Sedan berättar jag om hur troll brukar byta ut barn mot trollbarn, och att den riktige Elias förmodligen är uppe i skogen. Hos trollen. Och så kontrollerar jag om Elias har svans. Det tycker han är roligt; det punkterar trotset. Men det är inte utan biverkningar.

Inatt vaknade jag av att Elias skrek. Han var vettskrämd. Han hade drömt att jag lämnat honom hos ett troll och kört därifrån. Det tog en halvtimme att lugna ner honom. Och när han i eftermiddags plötsligt kom ihåg nattmaran började han att med stigande ilska skälla ut mig. "Varföö körde du ifrån mig, pappa?". "Du få itte köra ifrån mig!". "Varföö lämnade duu mig hos trollet?". Varför varför varför... Han var som en bisvärm av förebråelser. Han var Sverker Olofson på speed. Och jag var honom svaret skyldig. Det krävdes en timmes pedagogik i världsklass för att ta sig ur anklagelseakten. Men, nu kan han addera "dröm" till sin ordförståelse.

Trollet heter förresten Sven. Efter Sven Rydell, ÖIS legendariske bolltrollare.
Men det är en annan historia...

Anders gästbloggar: Som man bäddar får man ligga

Okej, jag har bett om det, nu får jag skylla mig själv ....

Alldeles nyss, när jag kom hem möttes jag av Elias, endast iklädd t-shirt och blöja. När han såg mig komma in genom ytterdörren sprack han upp i ett varggrin, samtidigt som två knubbiga barnahänder grabbade tag om blöjan. Sen ropade han för full hals: "JAA SKAA KISSA PÅÅ DEJ!". Och så jagade han mig runt i lägenheten, med händerna i ett fast grepp om blöjpaketet, kluckande av skratt.

Naturligtvis kommer urin-tafatten från mig. Dumheter som dessa tenderar att göra det.

Och jag har ingen ursäkt. Möjligen en förklaring: jag tycker stundom att bajs kan vara roligt. Det gör däremot inte Elias. (Åtminstone inte tills nu.) Hans inställning till avföring har varit tämligen akademisk och humorbefriad. Med andra ord har vi inte kunnat mötas på detta humorplan. 

Visst har han varit medveten om att andra barn (och vissa vuxna) tycker att det här med kiss och bajs är jätteroligt, men själv har han varit likgiltig. Till min stora sorg. Det har till och med varit så illa jag inte ens fått läsa den fantastiska Bajsboken för honom. Han har totalvägrat.

Då och då har han - för att vara social - deltagit och skrattat åt pappas barnsligheter. Men skratten har varit ihåliga, tillgjorda (mycket likt Chandler Bings work laugh), och aldrig från hjärtat. Så jag har härdat ut, bidat min tid, och tänkt att dagen kommer då vi kan skratta tillsammans.

Därför var det kanske inte så konstigt att jag blev ivrig häromdagen, när jag utkommen ur duschen såsom gud skapade mig (nåja, som gud skapade mig, plus ett antal påsar chips) fick frågan om jag skulle kissa av Elias. "Jorå", hörde jag mig svara, "på dig!". Varpå Elias, kiknande av skratt, satte av i full karriär.

Och så gick det till när denna absurda lek såg dagens ljus, denna bisarrjage, denna tafatt mellan en naken, Estrella-stinn pappa och hans treårige son. Och äntligen - det törs jag säga - möttes vår humor. Äntligen verkade han förstå potentialen i exkrementhumor. 

Frågan är bara hur jag förklarar lekens uppkomst på dagis.

För den kommer upprepas där med. Så mycket är säkert.

Anders gästbloggar: God fortsättning!

Onsdagen den 24 december klockan fem stod en abnormt förväntansfull Elias på balkongen och spanade ut mot gatan nedanför. Iklädd ryssmössa och vinterkängor pressade han ansiktet mot balkongallret, samtidigt som de små händerna kramade om gallret så hårt att de vitnade. Han väntade på tomten. Dagen till ära var två medlemmar ur familjen Claus inhyrda: tomtemor och tomtefar. På grund av halka och lyktproblem, orsakad av vinden, dröjde dock ankomsten något. Tre pensionärer som stod nedanför på gatan, ivrigt samtalande, rycktes bryskt ur sitt julmysiga samkväm när ett Lars Norénskt ångestskri hördes från fjärde våningen: "TOMTEEN VAAR E DUU?".

Sen dök den välkända ljuskäglan upp längs vägen. Upphetsningen på våning 4 blev - otroligt nog - än mer upphetsad. "HEJ TOMTEN! HÄR E JAG...JAG HETER ELIAS ... HÄÄR BOOR JAG... KOOM UPP HÄÄR!".

Tomten är onekligen the shit när man är tre.

Anders gästbloggar: The horror, the horror

Elias och jag var på biblioteket igår. Jag klarade mig inte helskinnad den här gången heller. Inte psykiskt i alla fall. Det var det gamla vanliga köret. Det klättrades upp och ner i höghushöga trappor. Det trycktes på hissknappar. Barnböcker hämtades under icke biblioteksmässiga former. Barnböcker höglästes på hittepåspråk inför den samlade bibliotekspubliken och en - för varje sekund - alltmer generad far. Besöket kulminerade när Elias på vägen ut, upptäckte den stenbyst som står i utgången. En kvinnotorso i svart sten. Bredvid satt två tonårsflickor. Jag anade oråd. Det krävdes inte någon spåkula för att förutse den förnedringsfest som väntade. Med mig i huvudrollen. 

Och mycket riktigt gick Elias fram till torson, och började smeka det högra kvinnobröstet. Mammografiskt grundligt. Samtidigt ropade han till sig mig. "Kom hit och känn pappa!". Tonårsflickorna exploderade naturligtvis i skrattparoxysmer. "Nehej", kraxade jag menlöst till svar, men insåg att jag inte skulle undkomma mitt öde. Så efter en högljudd reprimand lommade jag skamset fram och klappade kvinnotorson på det kapade huvudet. Det får duga, tänkte jag. Men festen var inte över. Medan jag stod och klappade stenhalsen lyckades Elias peta loss torsons högra bröstvårta av plast. Jag kunde känna den begynnande hjärnblödningen och mutade därför raskt Elias med glass och lämnade stället med raska steg. 

Åhh, the horror, the horror - of being a småbarnsförälder.

Anders gästbloggar: Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort för en liten man.

Elias har under en längre tid varit skeptisk till att lämna blöjstadiet. Toalettbesök har inte lockat nämnvärt. För honom har blöjor varit skiten.


Visst har han någon enstaka gång satt sig på pottan, men det har mest varit sekundsnabba sittningar för att glädja föräldrar och dagispersonal. Jag och Maria har misströstat.


Innan sommarlovet fick vi dock goda nyheter. Elias hade inför en häpen dagispersonal aviserat att det inte alls var otänkbart att han inom en snar framtid kunde tänka sig att påbörja sin potträning. Och lägga blöjan på hyllan.


Men sen kom sommaren. Och lättjan.


Toalettbesök var inte längre ett alternativ.


Vi misströstade igen. Och planerade för en framtid med ett femtonårigt blöjbarn.


Men igår hände det.


Helt otippat bad Elias mig följa med till toaletten. Han ville kissa.


Vi gick in till toan där jag varsamt placerade honom på sittringen (en tämligen svävande och livsfarlig sittplats för en treåring). Först trodde jag att det var falskt alarm. Att det återigen var fråga om en sittning för syns skull. Men se, då hände något. "Nu kommer kisset pappa!" utbrast han glatt. Och visst kom det. Först några droppar, sen en strid stråle. Sen en till. Och en till.


Inte sedan George Michael blev tagen med handen i kakburken har världen skådat en mer euforisk toabesökare. Kissad och klar hoppade Elias ner från toan med ett leende som kunde lösa energikrisen. Sedan sprang han triumferande runt i lägenheten och vrålade "Jag kunde kissa! Jag kunde!".


Varv på varv sprintade han runt till applåder och high fives, med händerna i en målgest ovanför huvudet, jublandes: "jag kissade, jag kunde, jag kunde kissa pappa, jag kunde kissa toaletten mamma!". Sen ringde han mormor och skrek samma sak, och passade samtidigt på att informera om att pojkar har pillesnopp och att mamma har en ... ros.


Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort för en liten man.


Anders gästbloggar: Jag vill!

Det är en trött man som skriver dessa rader. Anledningen heter Elias.

För att uttrycka sig diplomatiskt är hans nuvarande humör något labilt. Vill man vara krass är han en skitstövel, en Kim Jong II i miniatyr, ett mjölktandat monster, en fridstörare. Ena stunden är han extremt verbal och kramigare än Kristin Kaspersen. I nästa förvandlas han till liten bossig, guttural gaphals som får Anette Kullenberg att verka lågmäld.

Lägg till detta uttrycket "jag vill". Denna ordkombination från helvetet som tydligen är treåringars variant av "Sesam öppna dig".


- Nej, du skall gå och lägga dig nu, klockan är åtta!

- Jaaa vill kolla klockan åtta! (Det han vill är alltså att titta på själva klockan i köket. Allt för att komma upp ur sängen.)

- Nej.

- Men jaaa viiiilll!


"Jag vill" används till allt. "Jag viiilll sova soffan!"(istället för att ligga i sängen), "Jag viilll driicka vatten!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll haa en macka!" (istället för att ligga i sängen), "Jag viilll kolla bajset!" (fan vet varför...) och i ett fall det för socialen högintressanta "Jag viilll ta på paapppas pillesnopp!" (i samband med att jag klev ur duschen).


På sistone har han regredierat, blivit bebis. Han talar inte längre, utan grymtar. Han pekar med hela handen och bossar med mig, hans undersåte till far. Under morgonproceduren "oohh: ar" och "ahh:ar" han fram sina direktiv, likt en miniatyrcromagnon. Sedan får jag försöka gissa mig till vad han vill och springer servilt, ömsom hit, ömsom dit, i stort sett chanslös, och alltmer stressad av de frustrerade känslostormarna.

Treårstrots, kallas det visst.


Med andra ord var det skönt att lämna bort honom till de kommunala proffsen idag. Jävligt skönt. Och efter att ha lämnat Elias på dagis, behöver jag en andningspaus: Tom Waits.

"I hope that I don't fall in love with you"


Anders gästbloggar: "Jaa höö itte vaa du säjje!"

Uppfostran är inte lätt. Uppbackad av barnpsykologen Jesper Juuls bok "Här är jag, vem är du?" har jag därför senaste tiden anammat en del nya idéer om hur man tar sig ur tjatsituationer. Tanken är enkel. Säg nej, max en gång, och förklara varför du säger nej. Var tydlig. Ignorera sen barnets vädjanden. Men... frågar sig vän av ordning: känner sig inte barnet avvisat då? Jovisst, det är liksom tanken. Detta har visat sig fungera bra. Tills nu - när boomerangeffekten börjar ge sig tillkänna ... vilket nedanstående vardagshistoria exemplifierar.

Jag sitter vid köksbordet. Bredvid mig sitter min son, Elias. Han äter frenetiskt ur en skål med youghurt och müsli. 

"Elias! Vill du ha lite mer youghurt?". "Vaa saa duu?". "Jo, jag frågade om du vill ha lite mer youghurt.". "Jaa höö ittte vaa du säjjer ... jaa haa ingeen aaning!" Elias slår dramatiskt, och flinande, ut med händerna; inte helt olikt en italiensk fotbollsspelare som precis sparkat ner motståndarlagets stjärna. "Yoghurt, sa jag!". "Vaa? ... jaa försååå itte vaa du säjje!", säger han och himlar med ögonen. "Men, hörru ... du hör väl visst vad jag säger?", försöker jag utmattad. Han tittar avmätt på mig och lyfter aristokratiskt på ögonbrynen. "Dee speelaar inge rooll!".

Dialogen ovan är en transkript, väsentligt nedkortad. I verkligheten är den tio gånger längre.

Umgänget med ett litet barn kan i många avseenden liknas vid det man har med senila människor. Det finns en stor dos monotoni i samtalet. Ett, nästan, evigt upprepande. Mycket Sisyfos. Ibland blir dialogerna regelrätta parodier på Abbot och Costello, vilka också hade den kommunikativa repeatknappen väl intryckt. 

Men det finns en viktig skillnad mellan barnet och den senile (bortsett från antalet kaffekoppar per dag, andelen äkta tänder och de äldres osunda vurm för Lasse Berghagen): Barnet vet om att det upprepar sig, den senile har inte en susning. 

Dessutom är barnets upprepande en spegelbild av dig som förälder. Det är en verbal boomerang (i det här fallet med courtesy of Jesper Juul). Det är nämligen dina ord och fraser som upprepas. Elias filter för sina föräldrars, mer eller mindre lyckade, nyckelfraser för uppfostran är nästan kusligt effektivt. Allt fångas upp. "Sluta" och "lägg av!" kommer från mamma. Från mig har han snappat upp charmiga uttryck som: "Det hjälps inte!", "Jag har ingen aning!", "Det spelar ingen roll", "Va? Jag hör inte vad du säger när du talar med nappen i munnen.". Det sista har han modifierat till ett högdraget "Va? Vaa saa duuu?"..."Jag hööö itte vaa du sääjer".


Tack Jesper - tack så hemskt mycket!


Anders gästbloggar: Nära ögat ...

Idag var jag sekunder från total förnedring. 

Jag och min son Elias beger oss till biblioteket. Jag har tänkt låna några album jag är nyfiken på, och som "saknas" i samlingen. Elias är dock en aning jovialisk, så innan vi går in tar jag ett pedagogiskt snack med den upprymde treåringen. "Man får inte skrika och gapa inne på biblioteket", säger jag, "man måste viska, så att man inte stör alla människor som sitter och läser". "Nu testar vi, Elias. Kan du viska?". "Jaaa kan viska ... man måste tala tuust på bibbloteket", får jag till svar, föredömligt lågt. "Just det, det är bra!" nickar jag.

Vi går in.

Väl inne parkerar jag barnvagnen vid skivhyllorna. Det roar inte Elias. Han klättrar ur barnvagnen. Han vet att det längre bort i lokalen finns barnböcker och pussel (hans två favoritsaker i hela världen), så han ignorerar omgående vårt samtal en minut tidigare om viskandets fördelar på bibliotek. Med tordönstämma förkunnar han att "JAAA VILL LÄSA BOK ... PAPPAA". Vartenda huvud på biblioteket vänds nu mot mig, hans pappa. Jag ler urskuldande. Utsattheten som småbarnsförälder är som störst på platser och tillfällen som bibliotek, bröllop och begravningar, så jag låter jag honom bestämma dagordningen. Tjugo sekunder senare sätter han sig ner på en snurrstol bakom mig med en bok om Mulle Meck. Han flinar förnöjt. 

Då ger sig min mage till känna.

Stressen över sonens tillfälliga maktposition kombinerat med en väl tilltagen frukost ger mig inget val. Jag styr stegen mot bibliotekets toalett, men blir omgående stoppad av tordönstämman. "JAG KAN ITTE GÅÅ NUU, PAPPA...MÅSTE LÄSA KLART."

Jag väntar medan Elias, med sedvanlig frenesi, bläddrar igenom boken.

"Nuu ee jaa klar", ropar han till sist. Vi börjar gå mot min frälsning. Jag baxar in barnvagnen på handikapptoaletten, lyfter in sonen och konstaterar att dörren inte har vanligt lås, utan är en sån där dörr som stängs genom att man drar upp handtaget. Jag tänker flyktigt att det inte är bra. En klok tanke skall det visa sig.

Jag sätter mig. När jag är mitt i akten lägger min son märke till de rödfärgade "roliga" knapparna som sitter innanför dörren. En knapp, precis vid handtaget och en vid golvet. Lättåtkomliga larmsignaler, lättöppnade dörrar och treåringar, samt en hjälplös pappa mitt i toaakten är en livsfarlig kombination. Den lämnar mig i en något prekär situation. 

Elias tittar på knappen, sen på mig. Han ger mig ett lurigt leende.

På en millisekund inser jag faran och ropar i vild panik "NEEEJ ... INTE... TRYYCKA ... PÅ ... KNAPPEEN...". Men det är försent. Elias trycker på knappen och öppnar blixtsnabbt dörren; när han hör diskanten i min röst tror han att vi leker "jage"" och sätter därför, kiknande av skratt, full fart ut i biblioteket.

Kvar sitter jag.

Med öppen toadörr och ett tjutande toalettlarm.

Fem sekunder senare är jag torkad, klar och har byxorna rekorderligt påsatta.

Två sekunder senare dyker en bibliotekarie upp.

Pheeew.

Anders gästbloggar: Pusherman

I en av sina böcker besvarar Stephen King frågan om varför han skriver så ruskiga historier med att han inte har något val. Han menar att vi alla har olika filter, i vilka olika saker fångas upp. Vad som fastnar i just ditt filter är inte mycket att göra åt, men det som fastnar är det du måste uttrycka. Bra formulerat tycker jag. Så är det naturligtvis. Och svårare än så skall man inte göra det för sig, oavsett vilken form av skapande man ägnar sig åt. 

Min son Elias har också ett filter. Besserwisserfiltret. Milda till mindre milda tillrättavisningar av pappa är den nya agendan. Tiden av ödmjuk förundran är numera ett vackert minne. "Du glömde banka" säger han. Elias har registrerat allt jag någonsin sagt och gjort, och han har lärt sig snabbt. Han vet hur saker skall vara och göras. Och jag får höra det. Det är därför jag får kommentarer som "du glömde banka".  Det han menar är att jag måste banka ägget i diskbänken innan jag skalar det. Underförstått: Det fattar du väl, Pucko!

För att topprida mig ytterligare ägnar han sig dessutom åt skönsmässiga lögner. "Där hoppar en gråsparv", sa jag häromdagen. "Nej pappaa, det är ingen gråspavv, det e en gråsugga, vettu!".

Vad svarar man på sånt?

Kids - MGMT (Lyssna här!)

Anders gästbloggar: Veckans DJ - Elias

Jag sitter framför datorn och letar youtubeklipp att lägga upp på bloggen. In i rummet kommer Elias. I vanlig ordning börjar han klänga på mitt ben.

- Velen pappa...jag vill se veelen!

Undrar du vilken musik som är hetast bland våra allra yngsta samhällsmedlemmar? I så fall, look no further, jag låter helt enkelt Elias besvara frågan. Svaret är nämligen Velen. Eller Juvelen som vi vuxna kallar honom. Juvelen och videon "Don't Mess" är grejen just nu bland kids födda runt 2005. Hippare än så blir det inte. Falsettsång och disco is the shit; det är det som kommer få de de blöjbeprydda rumporna att skaka i sommar.

Eftersom Elias är en taktil kille, sitter de flesta dansrutinerna redan som gjutna. Han har koll på dansarnas Saturday Night Fever-inspirerade handfladder. Juvelens huvudskak är rena barnleken. Dessutom körar han till Juvelens Princeliknande falsett: "Whoooo". Och även om Elias falsett låter mer "Muuuuu" än "whoooo", skall han hedras för att han testar sina röstmässiga gränser. För övrigt är kanske "Muuu-falsetten" bara en konsekvens av alla "Hur låter djuren"-böcker han plöjt igenom. I så fall går det över med tiden. 

Textmässigt är han inte riktigt hemma än (främst på grund av bristfällig engelska), men när Juvelen sjunger refrängen "Don't mess around with my love", sparar Elias sannerligen inte på krutet: (don't mess around with) "MAJ LAAA" (don't mess around with) ..."MAJ LAAAA!".

Titta på videon!

Anders gästbloggar: Varför inte en morgonöl ...

Fredag morgon och strålande solsken. Klockan är sju.  In i sovrummet tassar Elias med ett leende som endast begränsas av ansiktsbredden. "Vill du ha en ööl...paaappa?". "Ehh..kanske senare", skrattar jag. "ÖÖL...PAPPA!", fortsätter han. Leendet är som bortblåst. "Men, man dricker inte öl på morgonen", försöker jag. "ÖÖÖL!". "Okej, okej, jag lovar att dricka öl, SEN, när du kommer hem från dagis". Elias nickar förnöjt. "Pappa dricka ööl ... sen", säger han och troppar iväg ut ur rummet.

Ikväll blir det fest ... tydligen. 

[MP3] Drive-By Truckers - Daddy Needs A Drink 


Anders gästbloggar (igen..): Om ekorrars faiblesse för leverpastej

Visste du att ekorrar äter leverpastej? Inte jag heller. Men det fick jag veta igår när jag bytte blöja på Elias.

I vanlig ordning stod han inne på sitt rum med sitt tolv bitars Kalle Ankapussel. Ett pussel han lärt sig utantill, och som han smackar ihop på samma slöa och lära-sig-utantill-coola sätt man varje jul ser Karl-Bertil Jonsson hantera postsorteringen på. Han är så djupt inne i pusslandet att han inte märker av den odör som långsamt fyller det femton kvadratmeter stora rummet. Efter ett tag gör jag det. En arm av fekalier letar sig ut till vardagsrummet, och till min näsa, där jag intet ont anande sitter och läser om den bisarrfula Pinocchiostaty de förfulat Borås med.

Jag går in till Elias.

"Har du bajsat", frågar jag. "Naaee..inte bajsat", säger han. (Varför barn, trots översvallande bevis, ljuger om sin avförings vara eller inte vara, är för mig ett av livets stora mysterier. Förmodligen handlar det om att de inte har tid att bekymra sig över sådana petitesser. På sätt och vis är "naee..inte bajsat" blöjbarnets motsvarighet till när Jesse Ventura säger "I ain't got time to bleed" i filmen Rovdjuret) Efter ett tag ger han med sig, följer med till toaletten, och låter mig göra det som måste göras. Medan han ligger där i en stinkande spreadeagle säger han: "pappa äta bajs!". Varför han väljer att bita den hand som torkar honom är oklart, men det leder till en intressant diskussion om vad som kan tänkas få honom att tro att jag skulle tycka det är gott. Han kiknar av skratt. "Naee, pappa inte äta bajs...det smaakar inte gott...tordyvlar äter bajs". Det sista är, faktiskt, sant. Kunskapen har han inhämtat från en Vad Äter Djuren?-bok som han läser hos mormor. "Ekorrar äter inte bajs", fortsätter den lille professorn sitt anförande, "ekorrar äter leverpastej."

Anders gästbloggar: Månspotting, flygplansspotting och tvååriga pedagoger

Jag och Elias är ute och går. Det är vackert väder. Den blå himlen bryts endast av en vit jetstråle från ett flygplan. Den senaste tidens gynnsamma väderlek har gett min son en ny hobby: flygplansspotting. "Där", ropar han glatt när han får syn på planet, "titta flygplanet pappa!". Han stannar upp och tittar uppfordrande på mig; nu kräver han att jag bekräftar hans spotting."Ja, där är ett flygplan", svarar jag lojt. Han tittar misstroget på mig och upprepar orden "ett flygplan pappa". Han tittar åter på mig, nu med en granskande blick. "Mmm, ett flygplan", svarar jag för andra gången, denna gång med - om möjligt - ännu mindre engagemang. 

Elias märker naturligtvis att mitt intresse för planet inte riktigt synkar med hans. Därför lutar han sig irriterat framåt, samtidigt som han gör sin arga-pappa-imitation (vilket innebär nerdragna ögonbryn och en hårt spänd mun) och skriker "FLYGPLAN!!". Jag inser att vi inte kommer gå en meter till förrän jag visat flygplanet vederbörlig uppskattning. "JA, OOOJ, VILKET FINT FLYGPLAAAN", säger jag, överdrivet artikulerat och upphetsat. Elias ser nöjd ut. "Va fräckt", konstaterar han.


Vi fortsätter att gå. Efter några meter får Elias syn på månen, vilket leder oss in på hans andra hobby: månspotting. Han stannar återigen och viftar ivrigt med händerna mot himlen. "TITTA PAPPA, MÅNEN". "Ja där är den", svarar jag. "Månen, pappa", upprepar han. "Ja, där är den", svarar jag. Och så där håller vi på. Han säger: "månen", och jag svarar: "ja, där är den". Vi upprepar proceduren sisådär tio gånger. Till slut vänder han sig mot mig med ett milt leende och en inövat pedagogisk min. Sedan talar han till mig med ett tonläge som man normalt bara hör på förskolor:

"Pappa ... kan du säga måne?"


Gästbloggare: Anders, min fästman och pappa till Elias

PONDUS

Jag och Elias är på väg till mormor och morfar. Vi är nästan framme när en bebis kommer tultande ut ur ett av radhusen. "Där kommer en bebis", konstaterar Elias. Kommentaren roar mig. Det är inte mycket som skiljer i storlek mellan Elias och bebisen, men skillnaden mellan dem finns där, främst i form av pondus och livserfarenhet. Elias känner det. Han betraktar den overallprydde michelingubben med erfarenhetens milda överseende.


Vi går vidare. Bebisens mamma står och pratar med en granne och glömmer bort bebisen, som därför lämnar trädgårdsgången och följer efter oss ut på gatan. Då vänder sig Elias om, sträcker ut en rak polisarm och ropar: "Stopp bebisen! Stopp!", följt av ett: "Gå hem bebisen!".


Gästbloggare: Anders, min fästman och pappa till Elias

Dagboksanteckning 1 - Man får tänka på vad man säger numera...

Söndag kväll.

Jag, Maria och Elias ligger i sängen och tittar på teve. Det är nyheter och någon har gjort något dumt.


- Ja, vissa tänker då med röven! kommenterar jag nyheterna. (Jag ångrar mig omedelbart.)

- Med röven, med röövenn, papegojar Elias.

- Ja, förstår du, vissa tänker med huvudet, andra tänker med rumpan! säger jag, i ett försök att släta över rövkommentaren.


Elias tittar på mig med bekymrad min. Man ser på honom att han processar all ny information. Slutsatsen kommer efter två sekunder:


- Mamma... tänker...med... rumpan!



Dagboksanteckning 2 Mycket bajs, Pappa! Mycket bajs!

Tisdag. Elias är sjuk och är hemma med mig. Jag fjäskar och trugar och gullar med sjuklingen. Bland annat får Elias päronsaft för att äta lite bättre. Den dricker han upp och kommer springande en, två, tre gånger för påfyllning. Varje gång får han lite mer saft med orden att "det här var sista gången...sen blir det inget mer..okej?"


Lite senare. Dusch och blöjbyte. Elias är likt sin kusin Alexander en lögnhals när det kommer till frågeställningar av typen "har du bajsat?". "Nej", är standardsvaret, oavsett bevisföring i form av odör eller bredbent promenadteknik.


Hursomhelst. Blöjbytet innebär en liten diskussion där Elias av någon anledning hävdar att blöjan är tom.


- Nej, lite bajs var det allt, säger jag.

- Lite? frågar Elias.

- Ja, lite!

- Det var sista...gången... bajs!

- Säger du det, Elias?!


Jag går skrattande ut ur rummet. Efter en kvart bestämmer jag mig för att dubbelkolla. Har han verkligen skitit för sista gången? Det är ju lysande nyheter...


Elias sitter på golvet och leker när jag kommer in.


- Elias, så du skall aldrig bajsa mer?

- Jooooeee!


Uttrycket i Elias ansikte avslöjar att frågan är befängd. Jag frågar vidare:


- Jaså, så det kommer komma bajs i fortsättningen med?

- Mycke bajss... pappa! Mycke bajjs.


Jag lämnar rummet till ljudet av  Elias nya mantra:  "mycke bajs..mycke bajs"...


// Anders


Tidigare inlägg
RSS 2.0