fotogrodan

Föda barn alltså. Vilken grej!

Egentligen är det ju en fysisk omöjlighet. Att ur ett hål, litet som öppningen på en portmonnä, krysta ut en resväska. Att det gör ont är självklart, men det går, otroligt nog. Att det dessutom gör jävelusiskt ont timmarna, ja dygnen, innan själva förlossningen är kanske inte lika självklart. Men så är det. Och OJ vad det är så, skulle jag vilja tillägga.

Med tanke på den den jävelusiska smärtan gör man, som blivande pappa, tillförordnad massör och "stöd", klokt i att hålla inne med lustigheter och muntra positivismer.

Allmänna råd till blivande fäder:

1. När din kvinnas värkar uppnår 97 på den 100-gradiga smärtskalan, och hon ligger och gnyr "Ooo aj aj aj aj" i fullkomligt bibliska plågor, bör du alltså inte - som jag gjorde - fylla i ramsan med ett försynt "Buff?". Inte om du vill behålla näsbenet i alla fall.

2. Och om din kvinna inhalerar lustgas, gör du klokast i att hålla dina filmreferenser för dig själv. Visst, munstycket är ju en Blue Velvet-klassiker, och visst, väsandet låter ju på pricken likt Darth Wader. Men det spelar ingen roll, håll inne med det. Alltså: Börja inte att leka Dennis Hopper och ropa "Mommy!" i förlossningsrummet, och säg inte: "Luke, I am your father." med James Earl Jones-röst, oavsett om barnmorskan skrattar så hon kluckar och utbrister i ett: "Du och din fästmö verkar ha så kul tillsammans.".

Nåväl. Bortsett ovanstående fadäser hoppas jag att jag var till lite nytta. Förlossningen gick bra. Klockan 16.57 igår, torsdag, krystade Maria ut resväskan - en liten gosse med måtten 52 cm och 3,3 kilo.

Maria är en hjältinna som pallade smärtan så länge som hon gjorde (typ 48 timmar!). Helt makalöst. Respekt! Som man är det svårt att relatera till den prestationen. Jag kan liksom inte tänka mig någon motsvarande prövning. Kanske att delta i tre stycken på varandra följande Triathlon-tävlingar, med en Pitbull Terrier hängande i pungen.