fotogrodan

Elias har under en längre tid varit skeptisk till att lämna blöjstadiet. Toalettbesök har inte lockat nämnvärt. För honom har blöjor varit skiten.

Visst har han någon enstaka gång satt sig på pottan, men det har mest varit sekundsnabba sittningar för att glädja föräldrar och dagispersonal. Jag och Maria har misströstat.

Innan sommarlovet fick vi dock goda nyheter. Elias hade inför en häpen dagispersonal aviserat att det inte alls var otänkbart att han inom en snar framtid kunde tänka sig att påbörja sin potträning. Och lägga blöjan på hyllan.

Men sen kom sommaren. Och lättjan.

Toalettbesök var inte längre ett alternativ.

Vi misströstade igen. Och planerade för en framtid med ett femtonårigt blöjbarn.

Men igår hände det.

Helt otippat bad Elias mig följa med till toaletten. Han ville kissa.

Vi gick in till toan där jag varsamt placerade honom på sittringen (en tämligen svävande och livsfarlig sittplats för en treåring). Först trodde jag att det var falskt alarm. Att det återigen var fråga om en sittning för syns skull. Men se, då hände något. "Nu kommer kisset pappa!" utbrast han glatt. Och visst kom det. Först några droppar, sen en strid stråle. Sen en till. Och en till.

Inte sedan George Michael blev tagen med handen i kakburken har världen skådat en mer euforisk toabesökare. Kissad och klar hoppade Elias ner från toan med ett leende som kunde lösa energikrisen. Sedan sprang han triumferande runt i lägenheten och vrålade "Jag kunde kissa! Jag kunde!".

Varv på varv sprintade han runt till applåder och high fives, med händerna i en målgest ovanför huvudet, jublandes: "jag kissade, jag kunde, jag kunde kissa pappa, jag kunde kissa toaletten mamma!". Sen ringde han mormor och skrek samma sak, och passade samtidigt på att informera om att pojkar har pillesnopp och att mamma har en ... ros.

Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort för en liten man.