fotogrodan

Ett sött litet kärlekspar ♥

Den som läser den här bloggen kanske förleds att tro att treåringar är glada gamänger, ständigt med en rolig kommentar på lager. Det är de inte. Inte alltid i alla fall. De är också små humörtyranner som driver sina stackars föräldrar till vansinne. Dagar utan trots är lika sällsynta som enhörningar. Eller mer konkret: trotsfria treåringar, liksom enhörningar, existerar inte.

Ett faktum som fredagens bravader understryker.

För under fredagen nådde treårstrotset stratosfäriska höjder. Elias tog till alla tricks och knep i boken och mjölkade den sista droppen energi ur sin mor och far. "Jag vill" och "vill inte" jabbade effektivt mot mjuka föräldrahakor. Nyckerna, den ena godtyckligare än den andra, lämnade oss värnlösa. En av Elias bortskänkt, och av mig uppäten, morot ledde till ett smärre kaos. Den ville han till varje pris ha tillbaka. Trots att han precis nobbat den. Att den befann sig i pappas magsäck var inget hinder. En möjlig lösning på problemet var att skära upp magen för på så vis få tillbaka den. Att det sannolikt skulle innebära hans pappas död, bemöttes kallsinnigt med orden: "Då bli vii bara Elias, Mamma, Elliott, Nallis å Nappen här hemma.".

Medan vi gick mot middagsbordet förklarade han att han inte var främmande inför idén att gräva ner mig i jorden. Och just då, var inte jag det heller.

Hur som helst så vill jag inte orsaka sänkt nativitet genom att alltför ingående beskriva den skärseld jag tvingades igenom igår. Låt mig istället kort konstatera att Dantes vandring med Vergilius var en stärkande skogspromenad i jämförelse. Och det var innan käftsmällen och rövbettet.

Efter en tumultartad middag, som gav begreppet "fast food" en ny innebörd, var följaktligen behovet av lugn och ro maximerat. Jag bestämde mig därför för att ge matsmältningen en chans och lät Börje Ahlstedt & Co stå för barnpassningen. Med andra ord planterade jag Elias i sovrummet framför Ronja Rövardotter. Han verkade nöjd med upplägget. Sedan sjönk jag ned i soffan och började bläddra i Sånger om sex, Gud och ond bråd död, Lennart Perssons kärleksförklaring till musiken.

Lennarts första kapitel handlar om Solomon Burke. Så jag gick fram till skivspelaren och släppte lös Solomons "Don't give up on me", från albumet med samma namn.  Den fulländade rösten fyllde efter några sekunder vardagsrummet:

"If I fall short
If I don't make the grade
If you're expectations aren't met in me today"

Solomon hade en lugnande effekt. Jag började slappna av. Free at last, tänkte jag. Trodde jag.

Ty då kom Elias in i Rummet. Jag hade fått exakt två minuters rast, och nu var den slut. Elias klättrade över soffan och landade ovigt på min mage och röt. "Oaaooo. Jaa e en tiiiger!". Sedan började han springa fram och tillbaka i soffan. Han vet att han inte får hoppa i soffan; genom att springa på densamma tycker han sig ha hittat en lucka i lagen. "Ta det lite lugnt, Elias, så att du inte slår dig, eller mig", sade jag. Förmanandet passerade obemärkt. Istället visade tigern demonstrativt ömsom sina "klor", ömsom sina mjölktänder. "Jaa e jäätefaali!", sade han och gick till attack. Tigern landade en klockren dansk skalle, rakt på hakspetsen. Rummet gungade. På balkongen stod vansinnet och knackade på rutan och bad om att få komma in.

"There's always tomorrow, or tomorrow night
Hang in there, baby
Sooner or later I know I'll get it right"

Jag räknade långsamt till tio, såg avfärdande mot balkongen, och gick på vingliga ben ut i rummet bredvid. Där ställde jag mig framför bokhyllan, varpå jag hukade mig för att ta fram en bok i golvhöjd.

Utan att jag märkt det hade tigern följt efter mig; och nu smög han fram och slog sina tassar runt mitt vänstra ben; sedan tog han ett rejält bett i min vänstra skinka. "Aaajj! Jäkla ungj....".

"Please don't give up on me
Oh please don't give up on me
I know It's late, late in the game
But my feelings, my true feelings haven't changed
Here in my heart I know, I know I was wrong, wrong, wrong"

Jag kunde höra balkongdörren öppnas, vansinnet sprang med snabba steg genom vardagsrummet, svepte ett varv förbi köket och tvärstannade vid mig, redo att ta min kropp i besittning. Och exakt då, precis när jag var på väg att förvandlas till en atombomb, just när jag var på väg att vrida om nyckeln, trycka på knappen, då talade tigern:

 "Paappaa, jag tror jaa tar en paus nu!"

Atombomb desarmerad.

"And don't give up on me
Oh baby, oh baby, please don't give up on me
Whatever you do we'll make it through
Don't you give up on me,
Please, please, please promise me,
Don't give up on me"

Musik är inte bara musik, det är minnen. Vissa låtar är för alltid förknippade med personer, platser, händelser i ens liv. En ackordsföljd, en textrad, ett riff, kan likt Prousts Madeleinekaka förflytta en i tid och rum och göra dessa minnen lika levande som när de hände. Solomon Burkes "Don't give up on me" är alltså sedan igår ett sådant musikminne. Alldeles färskt och i form av ett, ur ett rättstekniskt perspektiv, perfekt avtryck mjölktänder.
.