Anders gästbloggar: Nära ögat ...

Idag var jag sekunder från total förnedring. 

Jag och min son Elias beger oss till biblioteket. Jag har tänkt låna några album jag är nyfiken på, och som "saknas" i samlingen. Elias är dock en aning jovialisk, så innan vi går in tar jag ett pedagogiskt snack med den upprymde treåringen. "Man får inte skrika och gapa inne på biblioteket", säger jag, "man måste viska, så att man inte stör alla människor som sitter och läser". "Nu testar vi, Elias. Kan du viska?". "Jaaa kan viska ... man måste tala tuust på bibbloteket", får jag till svar, föredömligt lågt. "Just det, det är bra!" nickar jag.

Vi går in.

Väl inne parkerar jag barnvagnen vid skivhyllorna. Det roar inte Elias. Han klättrar ur barnvagnen. Han vet att det längre bort i lokalen finns barnböcker och pussel (hans två favoritsaker i hela världen), så han ignorerar omgående vårt samtal en minut tidigare om viskandets fördelar på bibliotek. Med tordönstämma förkunnar han att "JAAA VILL LÄSA BOK ... PAPPAA". Vartenda huvud på biblioteket vänds nu mot mig, hans pappa. Jag ler urskuldande. Utsattheten som småbarnsförälder är som störst på platser och tillfällen som bibliotek, bröllop och begravningar, så jag låter jag honom bestämma dagordningen. Tjugo sekunder senare sätter han sig ner på en snurrstol bakom mig med en bok om Mulle Meck. Han flinar förnöjt. 

Då ger sig min mage till känna.

Stressen över sonens tillfälliga maktposition kombinerat med en väl tilltagen frukost ger mig inget val. Jag styr stegen mot bibliotekets toalett, men blir omgående stoppad av tordönstämman. "JAG KAN ITTE GÅÅ NUU, PAPPA...MÅSTE LÄSA KLART."

Jag väntar medan Elias, med sedvanlig frenesi, bläddrar igenom boken.

"Nuu ee jaa klar", ropar han till sist. Vi börjar gå mot min frälsning. Jag baxar in barnvagnen på handikapptoaletten, lyfter in sonen och konstaterar att dörren inte har vanligt lås, utan är en sån där dörr som stängs genom att man drar upp handtaget. Jag tänker flyktigt att det inte är bra. En klok tanke skall det visa sig.

Jag sätter mig. När jag är mitt i akten lägger min son märke till de rödfärgade "roliga" knapparna som sitter innanför dörren. En knapp, precis vid handtaget och en vid golvet. Lättåtkomliga larmsignaler, lättöppnade dörrar och treåringar, samt en hjälplös pappa mitt i toaakten är en livsfarlig kombination. Den lämnar mig i en något prekär situation. 

Elias tittar på knappen, sen på mig. Han ger mig ett lurigt leende.

På en millisekund inser jag faran och ropar i vild panik "NEEEJ ... INTE... TRYYCKA ... PÅ ... KNAPPEEN...". Men det är försent. Elias trycker på knappen och öppnar blixtsnabbt dörren; när han hör diskanten i min röst tror han att vi leker "jage"" och sätter därför, kiknande av skratt, full fart ut i biblioteket.

Kvar sitter jag.

Med öppen toadörr och ett tjutande toalettlarm.

Fem sekunder senare är jag torkad, klar och har byxorna rekorderligt påsatta.

Två sekunder senare dyker en bibliotekarie upp.

Pheeew.

Kommentarer
Postat av: A-K

Visst e det härligt att vara småbarnsförälder?!

Hahaha! ;)

2008-08-16 @ 12:50:22
URL: http://ejkej.blogspot.com
Postat av: Sus i dus en desperat lyxhustru!

Hehehe, ja det är härligt med barn! ;o)

/Sus

2008-08-23 @ 00:08:36
URL: http://sus68.blogg.se/
Postat av: Anders

Härligt, ja. Och kaotiskt. / Anders

2008-08-23 @ 12:05:48
Postat av: johanna

jag känner nästan igen det där...

tack för skratten...

jo

2008-08-23 @ 20:58:02
URL: http://jojos-garden.blogspot.com/
Postat av: S a r a

HAHAHA, detta var hittils dagens roligaste inlägg, jag tror jag dör xD

2008-08-25 @ 18:13:47
URL: http://saaramarklund.blogg.se/
Postat av: Anders

Kul att du gillade det, Sara! / Anders

2008-08-25 @ 23:33:15
Postat av: Anders

Oops, missade visst dig Johanna. Tack själv! Anders

2008-08-25 @ 23:35:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0