fotogrodan

Klockan sex i morse väcktes jag av Elias.
"Pappaaa. Är jag elva år nu?"
"Nej!"

För två veckor sedan drog jag in Harry Potter från videohyllan. Jag hade låtit Elias titta på den ett antal gånger, bara för att upptäcka att den var för otäck. Naturligtvis blev han förbannad. Han föredrar att bestämma själv. Men han nöjde sig med att han skulle få se den igen när han blir elva år. Varje dag sedan dess får jag därför denna fråga.

Två timmar senare gick vi till dagis. Regnet var kallt och oresonligt. Himlen grå och dyster. De smutsgula husfaderna väckte tankar om livet bakom järnridån på 50-talet. Ett litet rollspel piggade upp. Elias gav mig i uppgift vara en farlig noshörning. Elias var ett farligt lejon. Vi skulle skrämma vargarna.
"Kan du ruta, pappa?" frågade Elias.
"Ja, det kan jag väl", svarade jag och så röt jag: "Oaaouu".
"Nej nej, du måste ruta ordentligt. Så här: 'OOAAUU'".
Jag gjorde ett nytt, högljuddare försök.
"Neeej. Du måste ruta som Lukas gör."
Två identiska rytningar senare fick jag godkänt.
"Pappa. Är jag elva år nu då?" 
"Nej, du är tre. Det vet du."
"Nee-eej. Jag är inte tre år. Jag är fura."
"Okej..."
"Du sa att när bebisen kommer, då är jag fura år. Det sa du. Faktiskt."
"Då säger vi det hörru."

Inne på dagis sprang Elias fram till Lukas, som satt i hörnsoffan. Lukas är Elias bästa kompis. Elias kastade sig upp i soffan, som är magisk. I den kan tre- och fyraåringar förvandlas till vad som helst. Samtidigt som jag lämnade rummet såg jag hur bästisarna förvandlade sig till grodor och började hoppa runt. 

När det var dags att hämta Elias, hoppade grabbarna fortfarande runt i soffan. Nu var de späckhuggare (eller som Elias kallar det: spettkuggare). Igår var de myror. I förrgår: myrslokar. Och dagen dessförinnan var de ett - uppenbarligen homosexuellt - par som väntade sitt första barn. Men nu var de späckhuggare.

Jag satte mig bredvid dem i soffan och hälsade. Späckhuggaren, som jag är släkt med, kastade sig fram och hälsade med ett rytande. Han flög mot mig med utsträckta händer och lyckades i kollisionen att få in sitt långfinger i min näsborre. Fingret penetrerade näsgången, nästan ända upp i ögonhålan. Jag kunde känna hur nageln snittade upp en blodåder, varför jag direkt reste mig och halvsprang ut till toaletten. 

I spegeln möttes jag av en kopparröd mustasch. Jag tvättade av ansiktet, stoppade efter en intensiv sjukvårdsinsats blodflödet, och tryckte upp en lagom stor boll av toapapper i näsan - och gick ut till soffan igen. Blek och sargad.

Späckhuggarna gjorde stora ögon, märkbart roade av min uppenbarelse.

"Pappaa. Vafföö har du papper i näsan?"
"Därför att en späckhuggare tryckte upp sitt finger i min näsa."
"Men...spettkuggare ha inga fingrar!"
"Nej, det är ju sant förstås."
"Ja e en fali spettkuggare."
"Ja. Verkligt farlig!"
"Du ser rolig ut. Ha ha!"

Vi gick hemåt. Det hade slutat att regna. Bakom de ljusa molnen på himlen tittade solen fram. Den gråa dysterheten var borta. Järnridån hade rämnat och ersatts av tusen färgnyanser. Mörkgröna gräsmattor, röda tulpaner, vitsippor, rosa körsbärsträd. Elias var återigen ett lejon och satt i barnvagnen och röt . Bakom honom gick jag, med en stor, rosaskimrande boll av toapapper i näsan. Elias vände sig om mot mig.
"Pappa. Är jag jag elva år nu då?"
"Nej. Du är fyra. Det vet du."
"Okej."