Bröllopsbesvär
Hur är det att gå på bröllop med en duracellkanin på två år? Ganska påfrestande, minst sagt.
Bröllopet inleddes med en tvåtimmars båtfärd. Elias, även känd som Duracelias, var på toppenhumör. Social som han är, såg han till att hälsa på alla 67 som var med på båten. När det var avklarat blev han lite "rastlös". Enda rasten vi fick var när han blev inbjuden, eller bjöd in sig själv, hos kapten för att styra båten. Väl där passade han på att låna båtens mikrofon, för att lämna ett meddelande till pappa. "Paaaappaaaa", ekade över båtens däck och mellan kobbar och skär. Huvuden vreds. Samtal tystnade. Fiskmåsar flydde i panik.
Tillbaka i hamnen pustade vi ut. Nu var det värsta över. Nu skulle vi äntligen få äta en god middag. Det var vad jag trodde.
Bordsplaceringen avslöjade att det var jag som dragit nitlotten. Elias var placerad bredvid mig. En tugga in på den otroligt goda förrätten, bestämde sig Elias för att lämna bordet. Det var dags att kolla in omgivningarna. Han hoppade ner från stolen och sprang, först åt höger, sedan åt vänster. Allt för att förvilla mig. Eftersom jag inte visste vilket håll han hade "rymt" fick Anders rycka in. Anders lyckades fånga in Elias 100 meter bort i ett sädesfält på baksidan. Hur en tvååring kan hinna så långt på bara några sekunder är helt ofattbart. Och imponerande.
Innan middagen gick jag ut med Elias i vagnen. Ett smart drag skulle det visa sig. Han somnade. Underbart! Han vaknade dock sex minuter senare av att en mygga var lite småsugen. Han somnade inte om.
En sammanfattning av kvällen är väl att vi ägnade en stor del av tiden i det natursköna området kring hembygdsgården. Sex timmars joggande och jagande, fördelat på två mycket trötta föräldrar. Men jag måste ändå ge en stor eloge till Elias som var på gott humör hela kvällen.
Bröllopet inleddes med en tvåtimmars båtfärd. Elias, även känd som Duracelias, var på toppenhumör. Social som han är, såg han till att hälsa på alla 67 som var med på båten. När det var avklarat blev han lite "rastlös". Enda rasten vi fick var när han blev inbjuden, eller bjöd in sig själv, hos kapten för att styra båten. Väl där passade han på att låna båtens mikrofon, för att lämna ett meddelande till pappa. "Paaaappaaaa", ekade över båtens däck och mellan kobbar och skär. Huvuden vreds. Samtal tystnade. Fiskmåsar flydde i panik.
Tillbaka i hamnen pustade vi ut. Nu var det värsta över. Nu skulle vi äntligen få äta en god middag. Det var vad jag trodde.
Bordsplaceringen avslöjade att det var jag som dragit nitlotten. Elias var placerad bredvid mig. En tugga in på den otroligt goda förrätten, bestämde sig Elias för att lämna bordet. Det var dags att kolla in omgivningarna. Han hoppade ner från stolen och sprang, först åt höger, sedan åt vänster. Allt för att förvilla mig. Eftersom jag inte visste vilket håll han hade "rymt" fick Anders rycka in. Anders lyckades fånga in Elias 100 meter bort i ett sädesfält på baksidan. Hur en tvååring kan hinna så långt på bara några sekunder är helt ofattbart. Och imponerande.
Innan middagen gick jag ut med Elias i vagnen. Ett smart drag skulle det visa sig. Han somnade. Underbart! Han vaknade dock sex minuter senare av att en mygga var lite småsugen. Han somnade inte om.
En sammanfattning av kvällen är väl att vi ägnade en stor del av tiden i det natursköna området kring hembygdsgården. Sex timmars joggande och jagande, fördelat på två mycket trötta föräldrar. Men jag måste ändå ge en stor eloge till Elias som var på gott humör hela kvällen.
Kommentarer
Trackback
