fotogrodan

Elias och mormor i pulkbacken

Helgens aktiviteter - skogspromenader i det underbara vintervädret.

Ibland när Elias är riktigt jävla 3-årstrotsig brukar jag fråga vart den riktige Elias tagit vägen. Sedan berättar jag om hur troll brukar byta ut barn mot trollbarn, och att den riktige Elias förmodligen är uppe i skogen. Hos trollen. Och så kontrollerar jag om Elias har svans. Det tycker han är roligt; det punkterar trotset. Men det är inte utan biverkningar.

Inatt vaknade jag av att Elias skrek. Han var vettskrämd. Han hade drömt att jag lämnat honom hos ett troll och kört därifrån. Det tog en halvtimme att lugna ner honom. Och när han i eftermiddags plötsligt kom ihåg nattmaran började han att med stigande ilska skälla ut mig. "Varföö körde du ifrån mig, pappa?". "Du få itte köra ifrån mig!". "Varföö lämnade duu mig hos trollet?". Varför varför varför... Han var som en bisvärm av förebråelser. Han var Sverker Olofson på speed. Och jag var honom svaret skyldig. Det krävdes en timmes pedagogik i världsklass för att ta sig ur anklagelseakten. Men, nu kan han addera "dröm" till sin ordförståelse.

Trollet heter förresten Sven. Efter Sven Rydell, ÖIS legendariske bolltrollare.
Men det är en annan historia...

Fler bidrag hittar du här.

Idag har Linda varit här och vi passade på att fota i skogen. Här är första bilden på Linda i en härlig pälsmössa.

Okej, jag har bett om det, nu får jag skylla mig själv ....

Alldeles nyss, när jag kom hem möttes jag av Elias, endast iklädd t-shirt och blöja. När han såg mig komma in genom ytterdörren sprack han upp i ett varggrin, samtidigt som två knubbiga barnahänder grabbade tag om blöjan. Sen ropade han för full hals: "JAA SKAA KISSA PÅÅ DEJ!". Och så jagade han mig runt i lägenheten, med händerna i ett fast grepp om blöjpaketet, kluckande av skratt.

Naturligtvis kommer urin-tafatten från mig. Dumheter som dessa tenderar att göra det.

Och jag har ingen ursäkt. Möjligen en förklaring: jag tycker stundom att bajs kan vara roligt. Det gör däremot inte Elias. (Åtminstone inte tills nu.) Hans inställning till avföring har varit tämligen akademisk och humorbefriad. Med andra ord har vi inte kunnat mötas på detta humorplan. 

Visst har han varit medveten om att andra barn (och vissa vuxna) tycker att det här med kiss och bajs är jätteroligt, men själv har han varit likgiltig. Till min stora sorg. Det har till och med varit så illa jag inte ens fått läsa den fantastiska Bajsboken för honom. Han har totalvägrat.

Då och då har han - för att vara social - deltagit och skrattat åt pappas barnsligheter. Men skratten har varit ihåliga, tillgjorda (mycket likt Chandler Bings work laugh), och aldrig från hjärtat. Så jag har härdat ut, bidat min tid, och tänkt att dagen kommer då vi kan skratta tillsammans.

Därför var det kanske inte så konstigt att jag blev ivrig häromdagen, när jag utkommen ur duschen såsom gud skapade mig (nåja, som gud skapade mig, plus ett antal påsar chips) fick frågan om jag skulle kissa av Elias. "Jorå", hörde jag mig svara, "på dig!". Varpå Elias, kiknande av skratt, satte av i full karriär.

Och så gick det till när denna absurda lek såg dagens ljus, denna bisarrjage, denna tafatt mellan en naken, Estrella-stinn pappa och hans treårige son. Och äntligen - det törs jag säga - möttes vår humor. Äntligen verkade han förstå potentialen i exkrementhumor. 

Frågan är bara hur jag förklarar lekens uppkomst på dagis.

För den kommer upprepas där med. Så mycket är säkert.