fotogrodan

...jag träffade min underbare Anders. Bilden är tagen i oktober 2004, några månader efter att vi träffades i baren på Excet. Läs Anders bloggginlägg om när vi träffades.


Anders gästbloggar:

Kärleken är blind

Jag är en jävel på ansikten. Jag känner igen alla jag någonsin sett, oavsett hur många år som passerat och oavsett hur mycket ansiktena har förändrats. Det är en gåva jag har. En i stort sett meningslös gåva, såvida inte rättsväsendet behöver ett vittne för en line up.

Min fästmö å andra sidan är - vilket fascinerar mig ändlöst - i stort sett ansiktsblind. Jag tittar därför motvilligt på film tillsammans med henne. Att göra det, innebär att mellan varje scen tvingas förklara vem som är vem och deras inbördes förhållande. "Nej, det där är inte huvudpersonen. Huvudpersonen har ju svart hår och ett långt ärr i ansiktet ... Det var hans bror som sköt den där polisen, och han är rödhårig och fräknig ... Fan, älskling, dom är ju inte ens lika varandra. " Och så vidare.

Alltså: Entimmesmonologer med Ernst-Hugo Järegård går bra; Pulp Fiction med tvära klipp både i persongalleri och kronologi, not so much.

För fem år sedan dejtade jag planlöst en tjej. Sådär som man kan göra när man är i ingemanslandet mellan förhållande och singelliv, motiverad av alltför många ensamma söndagar, bekvämlighet och libido. Som singel är det känslomässigt stor skillnad mellan lördagar och söndagar, och beslut om kärlek bör således inte tas på söndagar, för på söndagar tenderar människor att kompromissa. Jag var väl medveten om allt detta och planerade att snarast ta itu med det oundvikliga.

En kväll gick jag och en vän på en krog i Göteborg. Vid bardisken stod en mörkhårig flicka med en Mojito i handen och ett leende på läpparna. Hon log mot mig. Utan att tänka gick jag fram och ställde mig bredvid henne och beställde en öl. Vi flirtade ordlöst med varandra och medan vi gjorde det studerade jag hennes ansikte, tog in det, gjorde det till mitt. Ögonen var bärnstensfärgade med guldstänk, som lejonögon, hakan markerad, ansiktet vackert - kanske det vackraste jag sett. Hon var dock helt omedveten om det. Vi talade kort med varandra, presenterade oss, varpå jag ursäktade mig med att jag måste gå bort till min vän, som hade ställt sig lite längre bort i baren. Efter några minuter passerade hon oss där vi stod, lade sin hand på min axel och pekade menande att hon var på väg till innergården. Sen såg jag henne inte mer. 

Jag hade talat med henne i fem, kanske tio minuter. Alldeles kort. Men tillräckligt länge för att falla, och tillräckligt länge för att jag dagarna efter ständigt skulle se hennes ansikte framför mig. Dagen efter gjorde jag slut på söndagsförhållandet och hoppades få se flickan med lejonögonen igen. 

En månad senare fick jag det.

Hon stod på samma ställe som första gången jag såg henne, i baren strax innanför ingången. I fyra veckor hade jag cirklat runt krogen som en gam runt en döende gnu. I fyra veckor hade jag hajat till varje gång jag sett någon som liknade henne, bara för att besviket inse att det var en dålig kopia. Men nu gav mitt cirklande resultat. Liksom förra gången fick hon syn på mig när jag kom in i rummet och log ett leende som jag tolkade som både uppskattande och igenkännande. "Hej Maria!", sa jag. Hon tittade förbryllat på mig och frågade: "Har vi träffats förut?".

Här stod jag alltså bredvid flickan vars utseende jag plågat vänner med i en månads tid, och hon kände inte igen mig. Här stod jag med Maria. Och hon hade inte en susning. Medan jag kom ihåg detaljer, som hur hon omedvetet lekt med tändaren med Lenny Kraviz-motiv när hon talat med mig och hur hon hade varit klädd: röd Fred Perrry-jacka, blåvitrandig tröja, säckiga jeans och - vilket jag hade funnit oemotståndligt - vita träskor med en abstrakt målad kvinna i turkos färg (hon kunde inte ha skor på grund av en bruten tå), mindes Maria ingenting. Hon visste att hon hade träffat mig, men hur jag såg ut, det hade hon inte en aning om. Under en månad hade jag talat om henne och för en allt mer utmattad bekantskapskrets beskrivit viktiga detaljer, som hur hennes vänstra öra stuckit fram i det mörkbruna håret. Maria mindes inte ens om jag var ljus- eller mörkhårig, eller om jag hade öron.

Men det spelar ingen roll nu.

Nu talar jag med henne varje dag. Och nuförtiden känner hon igen mig.